Våra frivilliga

Hemmets volontärer är en fantastisk resurs i vardagen både för personalen och för pensionärerna. Våra frivilliga är sällskap på utfärder, följer med på konsertbesök och teaterresor, ordnar högläsning och frågesport, är diskussionssällskap, hjälper till med trädgårdsarbete och massor med annat. Som frivillig bestämmer du själv hur ofta du engagerar dig och vilka uppdrag du tar emot.

Här nedan kan du läsa om vad våra högläsningsvolontärer gjorde 2018. Och det är en imponerande mängd litteratur som pensionärerna på Hemmet ha fått ta del av!

Läsglädje på Hemmet – tre högläsningsvolontärer berättar

Gruppen Högläsarna är SBV-medlemmar som för fjärde året i rad idkar högläsning tillsammas med pensionärerna på Hemmet i Åbo. Gruppen består av Anki Erkkilä, Harriet Nyback-Alanen och Marita Rajalin . Så här berättar de om 2018:

Under hela året pågick en omfattande renovering av Hemmet: vinden byggdes ut, en konsertsal, ett café och mötesutrymmen byggdes. Ett enormt arbete som tog på allas krafter. Att lyssna på borrningarna i stenväggarna, måste verkligen ha varit ansträngande både för personalen och seniorerna. Men renoveringen blev klar och resultatet är fantastiskt.

Under året har Marita gjort ett omfattande arbete i Hemmets bibliotek.

Marita:
Hemmet har ett ganska stort och intressant bibliotek. Jag konstaterade i början av året att böckerna var i oordning såsom det ju blir i ett bibliotek som används av många, och det var väldigt trångt på hyllorna.

Jag frågade om jag fick ordna upp där och det fick jag gärna. Jag återställde alltså den alfabetiska ordningen, glesade ut och passade på och gallrade ut en del trasiga och/eller innehållsmässigt mindre intressanta böcker. Det var ett ganska stort jobb, jag höll på i många veckor före eller efter läsningen, och avser att ha en översyn alltid då och då.

Högläsningen

Marita i början av januari: Vi läste ur Julberättelser som finns i Hemmets bibliotek. En trevlig och användbar antologi svenska julberättelser, med författare som Lagerlöf, Strindberg, Fritiof Nilsson Piraten, Moa Martinson, Åke Holmberg, Tove Janson, m.fl. Vi höll oss till de mera lättsamma och humoristiska.

I februari var det dags för följande bok: Yvonne Hoffmans Spåren efter Mitja. Breven till Ingrid 1896–1899. Den hittades också i Hemmets bibliotek. Den handlar om fyra unga människor, Inger Nobel i S:t Petersburg, Mitja, ung ingenjör som reser till Sibirien, en annan ung ryss och slutligen Gabrielle i Paris.

Tydligen är det fråga om autentiska brev som YH fått tag på. Hon försöker få reda på brevskrivarnas och mottagarens bakgrund och berättar an efter vad hon fått reda på. På det sättet blir berättelsen lämpligt indelad i lite varierande avsnitt, lätt att läsa och att ta till sig. Vi beslöt fortsätta med den tillsvidare.

I mars: Jag tyckte föregående gång att Yvonne Hoffmans intressanta bok kanske krävde lite för mycket koncentration av publiken och gick längs mina bokhyllor torsdag kväll för att hitta lite alternativ. Och plockade ut Edith Unnerstads Kastrullresan – en barnboksklassiker, men välskriven och glad och optimistisk.

Jag frågade pensionärerna vad de föredrog och de ville ha Kastrullresan, som de läst själva eller högläst för barn och barnbarn. Och vi hade det riktigt mysigt med den. Den har ju mycket av 1940-talets vardag som är en del av allas erfarenhet. Och otroligt mycket gott humör. Jag märkte nu när jag högläste boken, ekon från Kastrullresan hos både Astrid Lindgren och Tove Jansson.

Ann-Christine läste Karen Blixen: Den afrikanska farmen. Åhörarna har tyckt mycket om den för den är äventyrlig, exotisk men också jordnära och har även litet romantik och glamour med. Den berättar om lejonjakt och infödingarnas primitiva förhållanden, om Karen Blixens motgångar och hårda kamp för att få kaffeplantagen lönande men också om fester och socialt umgänge och det bittra slutet när hon var tvungen att ge upp och fara tillbaks till Danmark. Sedan fortsatte Anki med Benedict Zilliacus ”Båten i vassen: berättelsen om en förlorad ö”.

Harriet började året med att läsa Anna-Lena Lauréns bok ”Sedan jag kom till Moskva”. Det är en lättläst bok. För några personer var hon bekant. Jag försökte lämna bort de mest personliga avsnitten. Bra så, hela boken handlar ju ändå om henne själv. Visst gladde sig alla över hennes beslut i sista kapitlet – att skaffa sig barn!

Inspirerad av träffen på SFV:s kansli med Pia Heikkilä, som skrivit en biografi över Anna Bondestam, fortsatte Harriet med Anna Bondestams ”Klyftan”. Bondestam skildrar inbördeskrigets händelser i Jakobstad och klyftan mellan de röda och vita sett ur den tioåriga arbetarflickan Ruts perspektiv.

Bondestam var själv tio år gammal när inbördeskriget bröt ut. Boken berör alla, även om jag lämnade bort de grymmaste skildringarna. Deet var inte svårt att sätta sig in i Ruts funderingar.

Pensionärerna har alla erfarenhet av kriget (andra världskriget), men de flesta berättade ingenting. En person berättade i alla fall att familjen hade en ”hemryss” arbetande på gården. Han var god mot henne, som då var tre år och han sjöng ryska sånger för henne. Hon visste inte vad det senare blev av honom.

”Dagens sirener påminner på ett obehagligt sätt om det alarm som tvingade stadsborna att söka sig till skyddsrummen”, sade en pensionär.

Före sommaren läste Harriet Mauri Kunnas ”Hundarnas historiebok – Finland, en del av Sverige”, 2018.

Bilderna i boken fotades och visades under läsningens gång via datorn och TV:n. Det blev den roligaste timme under det året, tycker Harriet. Inte många av oss kan den kronologiska ordningen bland kungar och stora personligheter – och det kunde inte heller seniorerna. Men de kände mycket väl till sådana kungar som Gustav Vasa, drottning Kristina och personer som Mikael Agricola, Runeberg m.fl. Verkligen en rolig timme!

Och bilderna väckte förtjusning.

Under sommaren gick Marita till Hemmet varje vecka. Anki och Harriet hoppade in var sin gång när de var i stan.

Marita läste under sommaren Marianne Fredrikssons bok ”Anna, Johanna och Hanna”. Det är en romansvit om tre generationer kvinnor i Göteborg. Den äldsta, Johanna, växte upp i fattiga förhållanden, men de följande generationerna fick det bättre. Det är både kvinnohistoria och en tidsresa från Fattigsverige till dagens välmående, internationella Sverige.

Anki slutförde under sommaren boken av Benedict Zilliacus. Harriet läste i juli Stina Lundberg Dabrowskis intervju med Hilary Clinton i boken ”Möten”, 2011, därefter några dikter ur Claes Andersson ”Mörkrets klarhet”, 2010. Boken om Hilary C. är inte längre aktuell, men alla känner till H.C. och alla är intresserade av henne, också pensionärerna.

Vi hade beslutat att fr.o.m. hösten skulle vi göra som vi gjorde när vi började läsa för seniorerna för tre år sedan: läsa samma bok. Vi hade bestämt att vi skulle läsa Emelie Enckells bok om sin mor i ”Generalens dotter”. Den utkom 2018 och presenterades bl.a. på bokmässan i Helsingfors av författaren. I väntan på boken läste Harriet läste valda anekdoter ur Mark Levengoods samlade verk (om hans förhållande till mamman). Vi hade alla roligt.

Generalens dotter: Dagmar Thesleff föddes i Viborg 1912 som dotter till Wilhelm Thesleff och Harriet

Dippel. Wilhelm var stabsofficer och skickades till fronten vid Riga 1915. Harriet följde med, i hast utbildad till sjuksköterska. Daggi omhändertogs av släktingar. Efter föräldrarnas skilsmässa 1919 växte Daggi upp hos sin mormor på franska Rivieran. Där fanns tjänstefolk och glamour, och undervisningen skedde på läkares inrådan mest privat.

Ankis kommentar: ”Det är lätt att identifiera sig med personerna i boken, den är så mänsklig. Jag tycker om att lyssna på sånt som hänt i verkligheten”. ”Det är så livet är, det går upp och ner”.

Så lät de spontana kommentarerna när jag frågade åhörarna vad de tycker om Generalens dotter. Det fascinerande med boken är att den så öppet och ärligt beskriver tankar och känslor, först hos den unga flickan Dagmar och senare när hon blir hustru och mamma. Den tar upp livets mörka sidor med sorger och bekymmer men också familjens glädjeämnen och lycka, glada fester och mycket umgänge. Det är ett innehållsrikt och mångfacetterat liv som rullas upp i boken och det är lätt att känna sympati med Dagmar under alla skeden i hennes liv.

Vår högläsning har fått namnet ”Bokklubben” med ett uttalat önskemål att få med ännu aktiva pensionärer, som kanske har en åsikt om vad vi läser. Det var föreståndarinnan, Ann-Marie Backmans idé. Vi har också flyttat tidpunkten för träffarna till måndagseftermiddagen kl. 13.

Och december kom. Anki hittade en bok i sin egen hylla Jor Finns ”Konstnärer, författare och kompositörer i Norden och deras hem.” Jag valde att läsa om Sibelius Ainola och Topelius Kuddnäs och litet om deras familjeliv och deras hem, hur där såg ut och hur de levde.

Harriet läste Pettson får julbesök av Sven Nordqvist. En underbar berättelse om Pettsson som skadar sin fot och inte kan hämta julgran eller skaffa mat till julen. Men grannarna kommer en efter en och hjälper både med ved och mat.

Under den tid som var kvar läste Harriet Vinter på Jyckeberga av Mauri Kunnas på samma sätt som den Kunnas-bok som lästes på våren: bilderna i boken blev fotograferade och sen såg seniorerna dem via videokanon och lyssnade på berättelsen. I denna bok får vi följa hur jyckebergarna förbereder och firar julen. Det stöps ljus, skuras golv, leks lekar, huggs timmer, tvättas kläder i isvak och så ska så klart djuren skötas om. En trevlig bok!

Marita läste ur Julberättelser, ”en användbar antologi av svenska julberättelser.”

Vi tre som läser för seniorerna vill fortsättningsvis framhålla hur fantastisk miljön både i Hemmet och kring Hemmet är. Det är ett vackert hus i en vacker omgivning, en stor terrass, trädgård och en hängiven personal, som på många sätt håller upp humöret. I denna miljö är det trevligt att verka till fromma för seniorerna!

Marita Rajalin, Ann-Christine Erkkilä och Harriet Nyback-Alanen

Intresserad av att bli volontär? Ta kontakt!